TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE (LVU)

Tvångsomhändertagande av barn sker enligt Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Men, vet du om att 1) forskning, 2) medias upprepade avslöjanden och 3) oerhört många föräldrar i mer än över 50 olika upprörda grupper på Facebook och 4) vad Barnets bästa ideella förening … vet du om hur de alla också kan uppfatta samhället hantering av tvångsomhändertagande enligt LVU?

För att sammanfatta: De uppfattar tvångsomhändertagande av barn som ibland riktigt bra, men också ibland som inhumant och rättsosäkert. Detta utifrån socialtjänstens utredningar, utifrån ansvariga politiker, advokater och domstolar ageranden.

Det här är bilden de kan återge:

Socialtjänsten anses vara en expertmyndighet och har därför som uppgift att utreda vad som är ”barnets bästa” utifrån orosanmälningar och i vårdnadstvister.

När en orosanmälan görs för ett barn, kan socialtjänsten göra en utredning men – förenklat sagt – socialtjänsten utredningar skulle kunna beskrivas som ett lotteri:

• Ibland omhändertas barn som borde omhändertas – vilket är bra.
• Men ibland omhändertas barn som lever tryggt med sina föräldrar – vilket är hemskt.
• Barn som vanvårdas av sina föräldrar, familjehem eller på Hem för vård och boende, kan få vara kvar i vanvården, trots socialtjänstens utredningar/granskningar – vilket också är hemskt.
• Barn som är hos bra familjehem, kan förflyttas därifrån för att familjehemsföräldrarna upptäcker godtyckliga bedömningar från socialtjänsten som motverkar ”barnets bästa” – även det är hemskt.

Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är en skyddslagstiftning och för utredningar som rekommenderar tvångsomhändertagande eller kvarvarande i tvångsvård, gäller att de utredningarna och besluten uppfylla vår grundlags krav på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen, samt förstås krav på rättssäkerhet.

Men socialtjänstens utredningar har allvarliga problem med saklighet, opartiskhet och rättssäkerhet visar forskning som tyvärr ignoreras, se exempelvis www.vetenskapligutredningsmetodik.nu.

Orsakerna till det är inte svåra att förstå: Socialstyrelsens föreskrifter som exempelvis dokumentationshjälpmedlet Barns behov i centrum (BBIC) kan sägas fokusera på vad som borde utredas men inte om hur det utreds på ett sakligt, opartiskt och rättssäkert sätt.

Dessutom, socionomprogrammen utbildar undermåligt i hur man gör rättssäkra utredningar. Då är det inte konstigt att utredningarna blir som ett lotteri: bra ibland och inhumana ibland. För de använder utredningssätt som vetenskapen redan vet är otillförlitliga. De utgår i detta inte från beprövad vetenskap.

Eftersom tvångsomhändertagande anses vara ett av de allvarligaste ingripanden ett samhälle kan göra i barns, deras föräldrars och deras familjers liv, så är lagarna så att dessa utredningar först ska granskas och godkännas av kommunens politiker i dess socialnämnd. Efter det ska en domstolsförhandling ske, där samhället betalar för ett offentligt biträde (ofta en advokat) för barnet och dess föräldrar. Domstolsförhandlingarna ska ske i en suverän och fristående domstol.

Vad som kan göra det hela värre är att de som har det yttersta ansvaret för varje kommuns socialtjänst – kommunpolitikerna i kommunens socialnämnd – sällan har kompetens för att kunna granska om socialtjänstens utredningar är rättssäkra eller inte. Istället förlitar de sig ofta på socialtjänstens utredningar och godkänner förslagen till tvångsomhändertagande (se exmepelvis Uppdrag Gransknins reportage Mardrömmen).

I domstolsförhandlingen borde oskyldighetsprincipen gälla (ofta kallad oskuldspresumption). Det innebär att den som hävdar att någon är skyldig också är den som ska påvisa det. Grovt förenklat: Om socialtjänsten hävdar att du/ni föräldrar är häxor och därför ska barnen tas ifrån dig/er, så är det socialtjänsten som ska påvisa detta på saklig grund. Det skulle bli avslöjande, precis när såg de dig/er flyga iväg på kvasten?

Vad som istället ofta kommer att gälla, är vad som kallas omvänd bevisbörda: Du/ni som föräldrar ska bevisa att ni är oskyldiga. Utifrån det grovt förenklade exemplet: Hur ska du/ni kunna bevisa att ni inte är häxor? Du/ni försöker bevisa det med egna vittnen. Men det förstår ju alla att du/ni flyger iväg på kvasten när ingen ser på, om vi fortsätter den grova förenklingen. Det vill säga omvänd bevisbörda är ofta omöjlig och sådant som kan används i diktaturer.

Advokatyrket är ett av de yrken som bäst vet vad som är rättssäkert och inte. Som också bäst vet hur de ska agera i en domstol om underlaget är rättsosäkert. De tillhör yrkesgruppen som bäst vet hur katastrofal den omvända bevisbördan är. Trots det kan så många föräldrar berätta om hur advokater inte använder sina juridiska kompetenser för att dechiffrera socialtjänstens rättsosäkra utredningar och få socialtjänstens handläggare att vittna. Vittna – helst under sanningsförsäkran – för att under kritisk utfrågning klara av att påvisa saklig och opartisk grund för föräldrars olämplighet, när sådant underlag saknas.

Sammanfattningsvis kan vetenskapen, medias journalister, de över 50 grupperna på Facebook och ideella föreningar som Barnets bästa, undra: Hur är det humant? Hur är det rättssäkert? Hur är det att ta ”hänsyn till barnets bästa”? För ett rättsosäkert ingripande innebär ofta ett oerhört lidande för barnen och för föräldrarna.

Som en motreaktion till föräldrars och många advokaters utmaningar och för att försöka lösa dem, har vi startat Barnets bästa nu!